Gråt och ångest för hela slanten :(
De ringde till J från förskolan idag och sa att Leias feber var tillbaka och att vi hade två mycket olyckliga barn där. Miran har blivit väldigt utåtagerande och slåss och bråkar med de andra barnen medans Leia gör allt för att vara alla till lags. Här hemma har vi bara märkt av flytten på så sätt att de haft kortare stubin än vanligt, de har lyckats hålla upp en fasad mot oss med...vilket känns jättetungt.
J åkte genast och hämtade tjejerna och så kom de hem till mig alla tre. Vi spelade lite spel, pratade och hade det mysigt tillsammans. Men så helt plötsligt så blev de som förbytta. Mira blev helt hysterisk för att hon inte fick leka med en vas med tulpaner och båda töserna började slåss, knipas, sparkas mm. Främst på mig och J men såsmåningom även på varandra. Så sjukt tungt och jobbigt. Sen så får man ännu sämre samvete över att man blir arg på dem, det är ju fullt förklarligt att de reagerar, samtidigt som det faktiskt inte är ok att bete sig som de båda gjorde....Gaaaah, kan någon vänligt sinnad människa berätta vad man ska göra för att hjälpa barnen så mycket man kan?...det här tar kål på oss allihop.
Ett framsteg är väl i alla fall att Leia nu på eftermiddagen började med att gråta ledset och berätta varför hon var så ledsen. Att hon ville att pappa skulle flytta tillbaka och att vi skulle bo som en familj igen mm. mm. Det var hemskt att höra och vi försökte förklara och trösta så gott vi kunde men vafan, det är ju omöjligt liksom. Bara att bekräfta att man hör och förstår vad hon menar och säger och att hon får känna på det här viset och att det är ok att vara ledsen etc. men fyyyy vad det här är jobbigt. Önskar så att jag kunde ta all hennes smärta istället för henne :( Men visst är det bra att hon äntligen berättar hur hon känner istället för att låtsas som ingenting.
Hoppas verkligen att de inte ska behöva må så här längre än nödvändigt. Alla tips och förslag på vad vi kan göra för att hjälpa tjejerna igenom detta mottages tacksamt...
Nu ska jag gå och tröstäta lite brieost, perfekt för en laktosintollerant ;P Och avnjuta lite härlig kurslitteratur :S
Hej Yllis! Vad tråkigt att höra att ni har det jobbigt! Men samtidigt så är det nog helt naturligt och förståeligt att det blir så här och det är något som man antagligen måste ta sig igenom vid en separation.... Jag har ju själv aldrig varit i den situationen, så det är jättesvårt för mig att ge dig tips och råd, men att lyssna av sina barn och låta dem prata och försöka trösta och förklara är sådant jag kommer att tänka på. Och jag tycker ju som du, att trots att barnen har det jobbigt, så är "våldsamt beteende" inget som man ska låta gå obemärkt förbi. Krama på barnen mycket! Tänker på dig! Kram/Kicki Ps. Jättekul att träffa dig i torsdags!!!
Åh, styrkekram till er! Förstår att det känns jobbigt just nu. Jag är själv skilsmässobarn och det jag saknade från den tiden är att man verkligen satt sig ner och förklarade vad som hände, samt kramade, tröstade och pratade ännu mer. Jag svalde allt inombords och var duktig istället vilket ju inte är bra i längden. Jag tycker ni verkar vara en underbar familj som vet vad som ska göras och gör det. Fortsätt precis som ni gör! Prata, prata och var nära varandra. Det kommer att lätta.
Kram tillbaka till er båda. Det går bättre och bättre med barnen känns det som. Känns bättre nu ialla fall. På fredag om en vecka fyller lillskrutt tre år ( galet vad tiden går), och J ska då sova här natten innan så att vi firar hennes dag tillsammans allihop. Firar även påskafton ihop så jag tror att det känns bra för barnen att vi faktiskt umgås allihop ibland med. Skönt att vi har en sån bra relation trots allt:)
