Gamla meriter?
Mannen på allas läppar idag och igår och troligtvis även imorgon är ju allas vår Henke Larsson som kom med i EM-truppen som joker. Är han värd platsen? Inte vet jag.
Jag är en sån som lever på gamla meriter. Nu menar jag inte mina egna utan andras. Detta gäller allt och alla, allt från materiella saker till relationer till andra människor.
Som en gammal tröja tex. Jag minns plagget och känner för det precis som när det var nytt. Att tröjan numer är noppig, vriden och har tre små hål i fållen bekommer mig inte det minsta. Att den sen är av en modell jag aldrig någonsin skulle titta åt i affären idag verkar inte heller störa. I mina ögon ser tröjan ut som när jag köpte den och tyckte att den var finast i världen. Detta kan bli ett problem då jag "tror" att tröjan är lika fin och bra som för 7 år sen och kan glatt gå runt i den utan att märka hur den ser ut idag.
Och pojkar, förälskelser ska vi inte tala om. "Men han fick mig att må så bra. Han gjorde mig så lycklig DÅ" Vanligt förekommande meningar från mitt håll. Jag brukar visst leva i villfarelsen att jag känner likadant fortfarande, och att ursprungskänslan pojken ifråga gett mig i början av förhållandet är kvar fast att den försvunnit för länge sen, och att pojken nu istället får mig att må dåligt och känna mig värdelös märker jag inte av. Jag tror att han fortfarande får mig att må bra och tror då att jag fortfarande är förälskad fast känslorna bytts ut för flera månader sen... Konstigt men sant. Jag fastnar bara så lätt i gamla meriter.
Så om Henke Larsson nu är värdig sin EM-plats eller inte kan jag faktiskt inte svara på... jag har ju trots allt ett par slitna gympaskor med hål rätt igenom sulan och trådiga gråa skosnören i min garderob... de var ju så fina då jag köpte dem!
Jag är en sån som lever på gamla meriter. Nu menar jag inte mina egna utan andras. Detta gäller allt och alla, allt från materiella saker till relationer till andra människor.
Som en gammal tröja tex. Jag minns plagget och känner för det precis som när det var nytt. Att tröjan numer är noppig, vriden och har tre små hål i fållen bekommer mig inte det minsta. Att den sen är av en modell jag aldrig någonsin skulle titta åt i affären idag verkar inte heller störa. I mina ögon ser tröjan ut som när jag köpte den och tyckte att den var finast i världen. Detta kan bli ett problem då jag "tror" att tröjan är lika fin och bra som för 7 år sen och kan glatt gå runt i den utan att märka hur den ser ut idag.
Och pojkar, förälskelser ska vi inte tala om. "Men han fick mig att må så bra. Han gjorde mig så lycklig DÅ" Vanligt förekommande meningar från mitt håll. Jag brukar visst leva i villfarelsen att jag känner likadant fortfarande, och att ursprungskänslan pojken ifråga gett mig i början av förhållandet är kvar fast att den försvunnit för länge sen, och att pojken nu istället får mig att må dåligt och känna mig värdelös märker jag inte av. Jag tror att han fortfarande får mig att må bra och tror då att jag fortfarande är förälskad fast känslorna bytts ut för flera månader sen... Konstigt men sant. Jag fastnar bara så lätt i gamla meriter.
Så om Henke Larsson nu är värdig sin EM-plats eller inte kan jag faktiskt inte svara på... jag har ju trots allt ett par slitna gympaskor med hål rätt igenom sulan och trådiga gråa skosnören i min garderob... de var ju så fina då jag köpte dem!
Kommentarer
Trackback
