BARA YLLIS

Lite jag idag...

Bästaste Rebban och Kalle. De frågade om de fick komma och äta middag och dricka vin med mig och tjejerna på torsdag... fast att det är alla hjärtansdag! 
Rebban sa att vi är hennes hjärtan med och att de kan hångla en annan dag!
Nu fick jag nästan en smula ont i hjärtat!!!

Under gårdagen, dvs dagen efter min mil, så började jag få känningar i vänster lår. På bak/insidan liksom... Inte jätteont men definitivt så att det kändes när jag gick.
Efter att ha pratat med min kompis som är massageterapeut och tillika träningstok med stort intresse för idrottsskador (det hon inte vet är inte värt att veta liksom :P) kom vi (Jessica) fram till att det troligtvis är en mindre muskelbristning som ska få vila i lugn och ro för att läka Jag som är såååå peppad efter min mil och skulle ut idag igen FÅR nu inte Jag fick prova att köra mitt aikido pass igår om jag lovade att sluta så fort jag kände av låret. Det gjorde jag inte, men jag får tydligen ändå inte springa idag. Tidigast måndag säger Jessica, och henne bråkar man inte med
Jaja, jag får ju köra min aikido i alla fall. Alltid nått liksom...
Men jag har så mycket spring i benen att jag får spunk!!!

Sparang till elljusspåret, runt spåret,hem från spåret och en sväng till.
7 km blev det, och det bästa är att jag sprang det jobbiga varvet på slingan. Det som avslutas med mördarbacken...
När jag kommit upp för den ville jag skratta,gråta och fira med en semla med detsamma. Allt på en gång! Men se det gick ju inte då jag ju hade en bit kvar att springa, samt att det inte stod en snäll liten tant och väntade på mig däruppe med en nybakad semla med guldmedalj på....

Nu sitter jag en smula ofräsch med svetten rinnandes nerför ryggen och ett stolt smajl på läpparna... tror banne mig att jag har underskattat min form... skulle nog klara milen tom utan att dö på köpet... Ska testa det nån dag... Fredag kanske?

Nu ska ja äta en sen lunch innan jag går till konditoriet och köper en semla eller två. Det är ju faktiskt semeldagen idag!!!

Sen är det tack och adjö för den här dagen för näsan min ska begravas i kurslitteratur. Dewey närmare bestämt!!!

För mig är det nostalgi deluxe!!!

AIKIDO (september 06 nångång)
Snubblade in på min första Aikido träning hösten 04. Tanken var att jag och ett par tjejkompisar skulle hitta på något kul ihop, så när jag såg den lilla A4 affishen om den nya tjejgruppen som skulle starta till hösten så tänkte jag "varför inte?". Redan efter någon timme var jag fast.
Nu två år senare så är Aikidon så mycket mer för mig än bara träning. Jag hade väl tur som hamnade i en sån fantastisk klubb. Gemenskapen är precis lika viktig som träningen. På Aikidon hämtar jag kraft och energi, inte bara fysiskt utan även mentalt. Om det inte vore för min träning så skulle jag aldrig orkat med tempot under våren. Jag jobbade 75% på förskola, läste distanskurser på komvux på 50% samt hade två små kidds under 4 år att ta hand om hemma. Med hjälp av sambon då, men ändå.
På träningen tankade jag fysisk och mental kraft och lyckades faktiskt läsa upp mina ämnen och komma in på högskolan :O) Visst känns det bra, och visst är jag stolt över att jag tog mig igenom våren och att jag faktiskt kom in.

Så vem är då Yllis? (Augusti 06 nångång)
Ja, vem är jag egentligen?
Man skulle kunna beskriva mig som en 27 årig (jaja, nästan i alla fall) tvåbarnsmor som precis kommit på att det skulle vara kul att sattsa lite på sig själv.
I fem år sisådär har hela jag gått upp i graviditeter, bebis, småbarn, föräldraledighet, barnvagnar, kräktrasor, bajsblöjjor, vaknätter m.m. m.m. Missförstå mig rätt, jag älskar att vara mamma och speciellt till mina två små prinsessmonster, men jag känner mer och mer att det börjar bli dax för lite Yllistime nu. Kanske känns det extra viktigt just nu när jag varit hemma med töserna i nio veckor på raken nu under sommaren. Man skulle kunna säga att vi alla tre behöver lite luft från varandra :O)
Idag är det måndag, på onsdag börjar verkligheten igen. Tjejerna ska skolas in på nya förskolan, åh vad det ska bli kul och spännande. Jag tror verkligen att Morgondagens förskola kommer att passa dem perfekt, speciellt Leian som behöver ganska stor intellektuell och kreativ stimmulans. Den har hon inte fått här hemma sista veckorna tyvärr, och vips så hoppade monstret fram ur sin prinsessgömma. Man kan riktigt se när det är på väg, visste jag inte bättre så skulle jag tro att huden i pannan faktiskt spricker upp lite grann,och ut tränger ett par små satygshorn. Blicken liknar lite Brad Pitts i "De tolv apornas armé", och sen sätts det igång.
Exempel: miran har byggt en kojja i fotöljen och ligger och läser en bok och pillar navelludd, man kunde tro att en bra idé om man vill vara med helt enkelt skulle vara att på ett trevligt sätt f r å g a om man får, men inte monster Leian inte. Hon lägger av ett illvrål när hon ser kojjan innan hon raskt river sönder hela rasket och börjar kasta grejjer runt omkring sig, innan hon stortjutande skriker att hon också vill ha en kojja. Suck, detta betéende pågår i vissa fall heeeela långa dagen och man bara läääängtar tills det är dags för läggning. Jag tror att Leia kommer att må gott av att börja på förskolan och få lite rutiner igen.
Just ja, det skulle ju handla om mig nu :O) På måndag börjar mitt allvar, då ska jag registrera mig på LHS, shit vad jag kommer vara nervös. Det känns så otroligt skönt att veta vad jag ska göra inte bara i höst utan faktiskt i 3½ år framöver. Men oj, vad läskigt. Det är ju definitivt en helt annan värld som öppnar sig för mig. Oj vad mycket fint jag måste shoppa, stackars mig :O)
Jag har två absoluta måsten. En snygg höstkappa, gärna lite flickig, utställd och med rundad krage, gärna lite 50-tal. Och ett par snygga skinnstövlar. Ett par klassiska som håller i massor med år, jag kommer ju inte ha råd med nya förräns efter låt se, 3½ års studier och en månads arbete tills första lönen kommer, då kommer det att vara februari- mars så då kommer jag ju bara köpa vårskor, så kanske i Augusti-september 2010 då :O)
Jag har förrästen bestämt mig för att gå från sneakertjej till klacktjej. Var på frackbröllop förra lördagen och lyckades glassa runt i min kära väninna Jessas skyhöga typ 10 cm klacksandaletter hela kvällen utan minsta problem, (om man bortser från ömma trampdynor och lite skavsår på lilltårna). Summa summarum är att jag faktiskt gick snyggt i dem, såg inte alls så ovan ut. Sen att jag aldrig kan hålla munnen stängd och gå lite världsvant i mina klackar utan maniskt måste berätta för allt och alla om min klackdebut, liksom förstörde min vana gång lite grann, men what the heck, det går ju att jobba på till nästa gång. Jag gillade att gå i klackar, kännde mig jättesnygg så det ska jag definitivt fortsätta med :O)
Näpp nu luktar hela lägenheten fläskpannkaka så nu tackar jag för mig för den här gången.
Tjingeling

Spelar sällan i samma liga... det är så dumt!!!