BARA YLLIS

Att jag fyller år idag. 29 närmare bestämt....

Jag väcktes av sjönsjungande barn med en födelsedagsbricka med paket på!
Av Mira fick jag snöspray, jag hade ju önskat mig snö i födelsedagspresent... Leia gav mig en Rudolf-ren i plast, och när man trycker på hans rumpa bajsar han godis... av nån anledning tyckte hon att den passade mig!

Jag har världens finaste barn som har gett mig världens bästa födelsedagsmorgon och världens finaste presenter!

Pilutta er!

Jag är ett tvättäkta yllebarn... om definitionen av yllebarn är detsamma som waldorfbarn alltså. Tolv år gick jag i waldorfskola, och lägg sen till två år på waldorflekis innan skolstart så är jag nog såpass kvalificerad ylleunge som man bara kan bli. I alla fall på pappret. Jag har aldrig kännt mig särskilt waldorf i övrigt... jag levde i min yllevärld i skolan som jag de sista åren var dödligt trött på... så trött att jag knappt ens var där... Idag pratar jag vitt och brett om att jag aldrig skulle sätta barnen i waldorf, att det finns så enormt stora brister när waldorf sätts i praktiken... de åtta första åren är man totalt utlämnad till EN pedagog. Kul jul liksom om pedagogen man får visar sig vara ett rötägg, för jo... sånna finns det fler än ett av. Jag har haft turen att ha bra lärare, men ändå lyckades de inte hjälpa mig med de svårigheter jag hade i skolan av den enkla anledningen att de aldrig tog reda på varför jag inte skrev mina häften i tid (de ggr jag ens lämnade in dem). Inte förrän jag började på högskolan kom jag själv på varför jag under min tidigare skolgång alltid kom efter, och varför jag under alla år byggt upp en tro att jag var snäppet dummare än de flesta andra, och att självförtroendet för min egen hjärna alltid legat långt under där det faktiskt borde vara. 
 
Jag kan helt enkelt inte skriva för hand utan att få en enorm kramp och pisspotteont i handen min... i waldorf skriver man liksom sina egna böcker... mycket skriva blev det och jag fick panik över dessa häften och sköt upp skrivandet så länge jag bara kunde... oftast lite till... och självklart hamnade jag efter och självklart trodde jag att det var pga att jag inte var tillräckligt smart...

Hmmm... så mycket det blev, hade egentligen bara tänkt skriva om gårdagens upplevelse då jag var på studiebesök i kristofferskolan, en waldorfskola norr om stan...

Jag har aldrig sett, tänkt och reflekterat över waldorfskolan från ett annat perspektiv än som elev... en smått negativ sådan... Därför var det både skoj och skrämmande att upptäcka hur mycket jag trots allt håller med om... som bokbindarläraren vi träffade som pratade om att hela barnet går i skolan... inte bara huvudet... han talade varmt om vikten av att få med hela kroppen i det man gör... om rummets betydelse för pedagogiken... en människa lär bäst ju fler sinnen hon använder vid inlärandet/utforskandet... hela pedagogiken är uppbygd runt ämnesintegrering, de estetiska ämnena tas in i alla mer teoretiska ämnen så mycket det bara går... jag kommer själv ihåg hur vi fick göra våra egna kartor över olika världsdelar i papir maché för att få den rätta känslan  i huvud och kropp över hur det faktiskt ser ut i världen och naturen...

Precis dessa tankar matades vi fulla av under min bild/träslöjd inriktning jag läste på LHS... och jag kan inte annat än hålla med... jag har ju själv alltid varit en sån person som måste göra för att förstå...  frågan är om jag är sådan just för att jag alltid haft det på det viset i skolan som barn eller för att jag helt enkelt är född som en görandes människa? Eller kanske är det lite av varje?

Jag gick i alla fall ifrån studiebesöket full av nya insikter och det var roligt och intressant att få en mer objektiv syn på waldorfskolan än som en elev mitt uppe i den... Sen finns det visserligen en hel massa saker med waldorfpedagogiken som jag inte är helt på samma sida som fortfarande men säg den pedagogik som bara har positiva sidor! Ja, det skulle vara reggio emilia isåfall... ja det skulle det banne mig... (och hur lika waldorfpedagogiken är inte deras tankar angående skapande och inlärning ;))

Så banne mig... jag tror minsann att det bor ett litet ylle inom oss alla... bomchickabomchicka bom bom bom!!!

Nu har jag varit sjuk och inte kunnat träna på en vecka... det är dumt och onödigt... imorgon är det en ny vecka... visst måste det betyda att jag kommer vara frisk imorgon? Ja så måste det såklart vara... så nu bestämmer vi det! Så bra!

Så dum jag är... jag har hela tiden trott att det här är min blogg... att den handlar om mig! Och att den lilla skara läsare jag har har förstått att allt jag skriver är ur MITT perspektiv... det är liksom lite det som är grejjen med en blogg... det är ju ingen akademisk text direkt där man ser från sjuttioelva olika synvinklar och inte lägger in egna reflektioner, känslor och tankar...

Jag har tydligen fel... den här bloggen handlar inte alls om mig fick jag reda på idag... och jag får inte alls skriva ur min synpunkt... så fel jag haft hela tiden...

Kanske att jag ska lösenordskydda den här bloggen... då får jag skriva som jag vill... kan faktiskt helt sluta upp att retuschera och förmildra saker och ting... kan skriva smaskiga detaljer om allt och alla... det kommer ju ändå bara vara jag som kan läsa då... och den lilla skara som klarat mitt test och fått tillgång till min lilla värld...

...eller så fortsätter jag som jag gör nu och gillar läget med att en massa människor som inte har här att göra ändå hänger här och lägger sig i min blogg...

Jag vet faktiskt inte alls nu... jag tappade sugen!

MIN MIN MIN... JAG JAG JAG

Jag har börjat virka på den där mössan nu... tror inte att den kommer se ut som på bilden... eller kanske, fast lagom till min fyraåring möjligtvis... märkligt, jag har följt beskrivningen till punkt och pricka...

Att folk bara måste stoppa näsan i blöt gör mig skogstokig ibland!

Var på väg hem från affären med tung matkasse... har knappt sovit i natt av rädsla för att Leia ska spy, minsta lilla ljud från henne fick magen att bli alldeles kall och hjärtat att hoppa över ett par slag... Även Mira fick stanna hemma idag då jag var allt för slut för att ta den fighten (får Leia vara hemma är det hemskt orättvist om inte hon med får det... skrik, bråk och ben som vägrar att gå)...

Nåväl, på väg hem från affären sätter sig lillan ner och vägrar gå mer... vägrar svara på tilltal och vägrar ALLT. Hon blir sån alltför ofta och det går varken att locka, leka lura, hota, tvinga henne att följa med. Hon blir sån alltför ofta och jag vet varken ut eller in, hemskt att känna sig så maktlös. När hon var liten kunde man bara ta henne under armen och gå... men nu är hon stor och tung och jag hemskt mör efter en veckas sjukdom samt föregående natts oroligheter.... Jag försöker som vanligt att be snällt... beordra... lyfta henne under armarna så högt att hon måste sätta i fötterna men ingenting funkar... efter en lång stunds försök på alla de sätt tappar jag tålamodet helt och bara går... Storan går bredvid och gråter över att lillan kommer rymma om vi lämnar henne... en bit bort utom synhåll stannar vi... jag hör på skriket att hon ligger kvar.... väntar lite och försöker lugna ner mig för att sedan ta en ny rond... Då kommer en kille fram och frågar om det är mitt barn som ligger därborta och gråter. "Ja" svarar jag "det är mitt barn som ligger där och skriker för att hon är arg"... då säger killen "Du ska vara snällare mot dina barn"

Jag höll på att gå i taket! Hade inte Leia stått bredvid mig hade jag troligtvis flugit på honom och bankat vett i hans fula huvud! Istället fick han en lång harang om att han inte ska komma och lägga sig i när han inte har en aning om varför jag och min dotter är så arga... han känner inte oss och vet inte vad som ligger bakom det hela... tror ni han ger sig? Nejdå... han fortsättter att lägga sig i och leka gud... jag höll på att bli helt vansinnig och då tillslut gick han...

Vi gick tillbaka och lyckades denna gång få upp ungen på fötter och motvilligt gå hemmåt, utanför huset vägrar hon igen och jag orkar inte mer... tar tag i ryggen på overallen och bär/släpar ungen sista biten... ser hur killen står en bit bort och pratar i telefon och tittar på...

Nu tror Leia att han ringt polisen och att de kommer komma och hämta mig för att han säger att jag är dum mot mina barn... jätterädd är hon och säger att hon ska berätta att jag inte alls är dum mot dem!

Snälla är den här dagen slut snart?

Hämtade hem en dotter med magknip från skolan... såsmåningom började hon må illa och spenderade sen kvällen liggandes i soffan halvdvalandes/sovandes...stackars liten var verkligen mör...

Sängdax och upp i våningssängen... handduk på kudden och liten hink bredvid utifall att... efter en liten stund hörs ordentliga hulkanden... in springer jag och hinken är full... blääää!!!

Lilla tösen vägrade somna om inte stora låg i sin säng... såvida inte jag låg hos henne... men då blev stora flickan i soffan jätteledsen och rädd... hur ska jag fixa detta liksom tänkte jag?

På med "Fem myror är fler än fyra elefanter" på tvn framför soffan och stora tösen! In och sitta hos lillan tills hon somnat. Nu har jag bäddat åt storan på mitt sovrumsgolv så jag har koll på henne i natt!

Och näsan min den rinner, och halsen min den hostar... bajs liksom!

Jag och L var på en utställning på Kulturhuset härom veckan... den var hiskeligt skoj!

Här är vi




Vampyren i mig tittade fram... Kanske pga att jag precis då läste "Låt den rätte komma in"...



Hejdå!!!



(Den håller bara på till 9e November... så passa på nu om ni vill kolla in den och kultivera er en smula...)

Jag skröt ju häromdagen om att jag minsann bakade lergrytebröd...

Nu fortsätter skrytet för mitt bröd blev smått fantastisk!



Gulaschsoppa och grovt hembakat bröd... höst när den är som bäst.

Efter lite traderande damp dessa ner i brevlådan...

Nu ska jag bara laga symaskinen och fräscha upp stick och virkkunskaperna... det ska väl inte vara så svårt...






















Jag vill så hemskt gärna ha en sån här på huvudet i vinter... faktiskt alldeles sant att jag vill!



Harmoni... så sant som det är sagt!

Sen det förra inlägget gick det raskt utför... halsen känns vid varje sväljning som ett öppet sår, näsan är en vandrande snorbomb och orken ligger under isen.

Idag är första dagen halsen känns bättre men näsan är värre än värst. Huvudet är i alla fall äntligen tillräckligt piggt för att kunna ta in lite kurslitteratur så det ägnar jag denna dag helhjärtat åt.

Ett hett tips är att inte vara ensamstående och ha barnvecka när man mår junk själv... pest och pina rakt av, jojomen!

Jag vill kunna svälja, andas, orka med barnen och träna igen! Ja det vill jag banne mig!

Såhär rolig känner jag mig just nu!

Vaknade med en näsa full av snor och en hals full av ont. Basket också, ingen träning idag alltså. Efter lite frukost gick jag ner i källaren för att hämta upp vinterkläderna... det är ju trots allt minusgrader om morgnarna.

Källarförådet har aldrig blivit städat och då har vi ändå bott här i sex år. På dessa sex år har jag fått och haft två småbarn och hunnit med en separation. Jag fick ett hemskt starkt "röjryck" och började tömma hela förrådet. Delade upp allt i tre fina högar. En hög till mig, en hög till J och en hög till grovsoporna. Alla delarna blev ungefär lika stora. Åtta rundor till grovsoporna blev det. Kan ni tänka er vad jag knatade och stånkade och hade mig. Bland annat så fick fyra gamla sketna vinterdäck flytta till sopen. Innan jag tryckte in Js grejjer igen så såg förådet riktigt fint ut, och jag har numer koll på vad som finns därinne, och vart.

Förhoppningsvis hämtar J sina grejjer i veckan, tänk så fint jag kommer få det då :)

I källaren spenderade jag två hela timmar sorterandes, det kanske ger lite perspektiv på vilka mängder skräp som fanns där... en halvtimme tog det sen att kånka alla grejerna till grovsoporna... kanske fick min träning ändå ;)

Självklart fick det följa med lite grejer upp också utöver vinterkläderna... bland annat min gamla brevpapperssamling... så fin så jag dör en liten smula...

Som om detta inte var nog så har jag spenderat hela kvällen i tvättstugan... rent och fint ska det vara då töserna mina kommer hem imorgon...

Nu doftar hela lägenheten bränd lera och nybakat bröd.

Jag håller nämligen på och bakar mammas bästa lergrytebröd... det är första ggn jag gör det så håll tummarna för att det blir lika gott som mammas... Det är så himlans gott och nyttigt och mitt hem doftar barndom... det är fint!