Som små drömmar
När mina finaste vänner gifte sig i början på oktober fick alla minsann en egen tårta! 
I det här formatet är proportionerna så himla bra. Mer marsipan och mindre grädde, precis som jag vill ha det! Tårtorna gjorde brudparet själva, rosorna satt vi med en hel kväll och pillade med, men finfina blev de.
Lagen om alltings jävlighet!
Istället för att vara på mitt nya jobb så sitter jag hemma med en ifylld vab-ansökan och en dotter med feber, hosta och huvudvärk. Kommer hon få gristryne och knorr med tro?
Förlåt mig men...
JÄDRA BAJS!
Kan säga att det kändes allt annat än skoj att ringa chefen och begära vab allra första dagen på nya jobbet... Som tur var skrattade hon lite och sa att ja, det är så det kan bli när man har barn... men ändå :(
Förlåt mig men...
JÄDRA BAJS!
Kan säga att det kändes allt annat än skoj att ringa chefen och begära vab allra första dagen på nya jobbet... Som tur var skrattade hon lite och sa att ja, det är så det kan bli när man har barn... men ändå :(
Imorgon smäller det!
För då jobbar jag min första dag på mitt nya jobb! Och inte som barnskötare utan som förskollärare. Och då med en förskollärarlön såklart. Smått fantastiskt!
Jag kommer att få värsta sköna inskolningen med, för jag kommer inte att börja på min avdelning förrän i december, vilket betyder att jag ska vikariera på de andra förskolorna och avdelningarna på enheten i några veckor. På så sätt kommer jag att få en inblick över hur de arbetar och kan inspireras och kan lära mig en massa om Reggio Emilia pedagogiken innan jag själv får ta över ansvaret på min avdelning.
Ikväll ska jag läsa på lite om pedagogisk dokumentation och reggio tänkte jag. Jag som tänkt att jag inte skulle se åt nån kurslitteratur nu när studierna är avslutade för den här gången. Men till mitt försvar så är faktiskt de böckerna jätte intressanta och bra!
Tänk vad fort tre och ett halvt år ändå har gått. Det känns som om det var alldeles nyss jag åkte till skolan allra första gången för att registrera mig till min allra första kurs. Smått nervös minns jag att jag var men nu i efterhand är jag ändå impad av hur himla snabbt man faktiskt kom in i allting.
Jag kommer att sakna studentlivet lite grann tror jag. Sovmorgnar, jobba hemma, bestämma dagarna själv till stor del, alla vänner jag fått och den gemenskapen som bara uppstår i en slöjd/bildsal. Men fy bubblan vad det ska bli skönt med en riktig lön. Att kunna handla den maten jag vill äta istället för den maten jag har råd med. Skämma bort flickorna med fler biobesök, utflykter och annat smått och gott. Inte jämt jämt jämt behöva säga nej, nej, nej till allt för att pengarna inte räcker till.
Jag är så himla stolt över mig själv ska ni veta , som klarat mig igenom en hel högskoleutbildning som ensamstående (förutom första terminen som jag förtfarande bodde med flickornas far), jag har genomgått en separation, stora och små personliga sorger såsom bortgång av min älskade mormor, enormt dålig ekonomi samt
nära och kära som mått dåligt. (självklart har det även hänt fantastiska saker de här åren med)!
Trots detta har jag inte fått en enda rest på en enda uppgift under hela utbildningen utan blivit godkänd på alla delmoment och kurser jag har gått. Visst måste man väl få vara stolt över sig själv då!
Fast nu kanske jag ropar hej förtidigt... har ju inte fått betyg på sista kursen än, den som avslutades med redovisning och tentainlämning i torsdags. Håll tummarna för att jag blir godkänd på den med nu är ni rara!
Och tänk lite på mig imorgon då jag går min allra första dag på mitt allra första jobb som behörig lärare!
Jag kommer att få värsta sköna inskolningen med, för jag kommer inte att börja på min avdelning förrän i december, vilket betyder att jag ska vikariera på de andra förskolorna och avdelningarna på enheten i några veckor. På så sätt kommer jag att få en inblick över hur de arbetar och kan inspireras och kan lära mig en massa om Reggio Emilia pedagogiken innan jag själv får ta över ansvaret på min avdelning.
Ikväll ska jag läsa på lite om pedagogisk dokumentation och reggio tänkte jag. Jag som tänkt att jag inte skulle se åt nån kurslitteratur nu när studierna är avslutade för den här gången. Men till mitt försvar så är faktiskt de böckerna jätte intressanta och bra!
Tänk vad fort tre och ett halvt år ändå har gått. Det känns som om det var alldeles nyss jag åkte till skolan allra första gången för att registrera mig till min allra första kurs. Smått nervös minns jag att jag var men nu i efterhand är jag ändå impad av hur himla snabbt man faktiskt kom in i allting.
Jag kommer att sakna studentlivet lite grann tror jag. Sovmorgnar, jobba hemma, bestämma dagarna själv till stor del, alla vänner jag fått och den gemenskapen som bara uppstår i en slöjd/bildsal. Men fy bubblan vad det ska bli skönt med en riktig lön. Att kunna handla den maten jag vill äta istället för den maten jag har råd med. Skämma bort flickorna med fler biobesök, utflykter och annat smått och gott. Inte jämt jämt jämt behöva säga nej, nej, nej till allt för att pengarna inte räcker till.
Jag är så himla stolt över mig själv ska ni veta , som klarat mig igenom en hel högskoleutbildning som ensamstående (förutom första terminen som jag förtfarande bodde med flickornas far), jag har genomgått en separation, stora och små personliga sorger såsom bortgång av min älskade mormor, enormt dålig ekonomi samt
nära och kära som mått dåligt. (självklart har det även hänt fantastiska saker de här åren med)!
Trots detta har jag inte fått en enda rest på en enda uppgift under hela utbildningen utan blivit godkänd på alla delmoment och kurser jag har gått. Visst måste man väl få vara stolt över sig själv då!
Fast nu kanske jag ropar hej förtidigt... har ju inte fått betyg på sista kursen än, den som avslutades med redovisning och tentainlämning i torsdags. Håll tummarna för att jag blir godkänd på den med nu är ni rara!
Och tänk lite på mig imorgon då jag går min allra första dag på mitt allra första jobb som behörig lärare!
den största skräcken...
Som genom ett mirakel överlevde barnet ... ont i magen och iskall kyla i kroppen framkallar detta klipp! En förälders mardröm minst sagt.
Förvärvsstämma igår...
Och det röstades ja. Precis på milimetern. Det var det exakta antalet röster som behövdes för ett köpande av fastigheten som röstade ja. Sicken tur kan man tycka, jag vill ju sälja min och köpa en fyra så barnen kan få varsitt rum, det börjar behövas. Speciellt när den ena har kompisar över som inte kan låta bli den andras pinaler... då skulle ett till rum sitta fint. Men först ska jag nog köpa loss den här lägenheten då! Men drömma är aldrig fel!
Swenska hollywoodfruar när de är som bäst!
Fint
