BARA YLLIS

Nä jag har inte glömt, har bara haft tummen fastsatt i stussen!







Hemma hos oss bor världens finaste skåp!

Inte bara på att blogga alltså.
Sitter just nu och för över alla bilder jag har på min telefon... vilket jag inte gjort sen jag köpte den nån gång i höstas. Till saken hör också att min vanliga kamera låg i min handväska som blev stulen i början på Januari så sen dess har jag bara fotat med ifånen. 1878 bilder. Kul det ska bli att sortera dem :S

Har fortfarande inte skruvat fast de nya beslagen på skåpet...

Äntligen ska vårt finfina skåp från 1937 bli färdigrenoverat. Köpte det på Blocket för en hundring i vintras, gick in med hull och hår för att renovera det. Sen var de beslagen vi ville ha slut och iom. väntan försvann även renoveringsenergin. Nu är den tillbaka och ikväll ska skåpet stå klart!

Jag har alltid tänkt att när man har en egen trädgård så är det ju klart att man får sola í den enbart iklädd bikini. Idag hade jag min tidiga dag och var hemma strax före två. Oh, bikinidax på en filt i trädgården tänkte jag glatt.

MEN tänk om grannarna blir jättegenerade och inte alls är sugna på att se mig ligga där och pösa halvnaken.

"Åh, jag sätter mig med en god bok i trädgården och dricker mitt kaffe i godan ro. Men FY, där ligger hon den där nya grannen utan trädgårdsvett klädd i Moderjord och stör min sköna stund med sin svettiga lekamen, bäst jag sätter mig på framsidan istället där kanske jag slipper otrevliga syner".

Hönsnätsstaketet är snarare en tomtmarkering än nått att gömma sig bakom. Inte ens minsta lilla kycklingen kan ju gömma sig bakom ett sånt staket.

Samtidigt så är det ju min tomt, vill jag sola måste jag ju få det tänkte jag och tog på min präktigaste bikini och parkerade mig på filten med en stor flaska vatten och en hemsk bok som jag inte kan sluta läsa även om jag borde.
Knappt två timmar senare hör jag hur grannarnas hus på båda sidor om mig vaknar till liv, och trots att jag har det jätteskönt drar jag kvickt på mig min solklänning och smyger tillbaka in i huset.

Förresten har jag jättetrevliga grannar, inga surskallar här inte. Men ändå.

Eller vad säger man efter 1½ års blogguppehåll?

Jag har tänkt ta upp bloggen igen kanske en miljon ggr redan men tänkt att jag haft så mycket att uppdatera att jag inte vetat vart jag skulle börja.

Nu fick jag hjälp. Jag snubblade nämligen över en tävlig jag inte kunde motstå och chansen att vinna blev såklart större om jag bloggade om den, och det här är faktiskt den tävling som skulle få mig att studsa stockholm maraton runt om jag händelsevis vann.

Och ja, såklart har jag även saknat bloggandet en hel del till och från så nu tutar och kör vi!

Tävlingen som väckte mig ur min dvala var denna. Tänk själva, 40 par nya fina äventyrslystna skor! Jag dånar lite av bara tanken. Drömma, önska och hoppas kan man göra hos Brandos.

Jag behöver både träningsskor, finskor, fulskor, skönskor, dansskor, studsskor, äventyrsskor, konstverksskor, springskor, gladskor, deppskor, lerskor, gåskor, målarskor, tåskor, träskor, tygskor, skinnskor, hålskor, helskor, skorskorskorskorskorskorskorskorskorskorskorskor............

Istället för att vara på mitt nya jobb så sitter jag hemma med en ifylld vab-ansökan och en dotter med feber, hosta och huvudvärk. Kommer hon få gristryne och knorr med tro?
Förlåt mig men...
JÄDRA BAJS!

Kan säga att det kändes allt annat än skoj att ringa chefen och begära vab allra första dagen på nya jobbet... Som tur var skrattade hon lite och sa att ja, det är så det kan bli när man har barn... men ändå :(

För då jobbar jag min första dag på mitt nya jobb! Och inte som barnskötare utan som förskollärare. Och då med en förskollärarlön såklart. Smått fantastiskt!

Jag kommer att få värsta sköna inskolningen med, för jag kommer inte att börja på min avdelning förrän i december, vilket betyder att jag ska vikariera på de andra förskolorna och avdelningarna på enheten i några veckor. På så sätt kommer jag att få en inblick över hur de arbetar och kan inspireras och kan lära mig en massa om Reggio Emilia pedagogiken innan jag själv får ta över ansvaret på min avdelning.
Ikväll ska jag läsa på lite om pedagogisk dokumentation och reggio tänkte jag. Jag som tänkt att jag inte skulle se åt nån kurslitteratur nu när studierna är avslutade för den här gången. Men till mitt försvar så är faktiskt de böckerna jätte intressanta och bra!

Tänk vad fort tre och ett halvt år ändå har gått. Det känns som om det var alldeles nyss jag åkte till skolan allra första gången för att registrera mig till min allra första kurs. Smått nervös minns jag att jag var men nu i efterhand är jag ändå impad av hur himla snabbt man faktiskt kom in i allting.

Jag kommer att sakna studentlivet lite grann tror jag. Sovmorgnar, jobba hemma, bestämma dagarna själv till stor del, alla vänner jag fått och den gemenskapen som bara uppstår i en slöjd/bildsal. Men fy bubblan vad det ska bli skönt med en riktig lön. Att kunna handla den maten jag vill äta istället för den maten jag har råd med. Skämma bort flickorna med fler biobesök, utflykter och annat smått och gott. Inte jämt jämt jämt behöva säga nej, nej, nej till allt för att pengarna inte räcker till.

Jag är så himla stolt över mig själv ska ni veta , som klarat mig igenom en hel högskoleutbildning som ensamstående (förutom första terminen som jag förtfarande bodde med flickornas far), jag har genomgått en separation, stora och små personliga sorger såsom bortgång av min älskade mormor, enormt dålig ekonomi samt
nära och kära som mått dåligt. (självklart har det även hänt fantastiska saker de här åren med)!

Trots detta har jag inte fått en enda rest på en enda uppgift under hela utbildningen utan blivit godkänd på alla delmoment och kurser jag har gått. Visst måste man väl få vara stolt över sig själv då!

Fast nu kanske jag ropar hej förtidigt... har ju inte fått betyg på sista kursen än, den som avslutades med redovisning och tentainlämning i torsdags. Håll tummarna för att jag blir godkänd på den med nu är ni rara!

Och tänk lite på mig imorgon då jag går min allra första dag på mitt allra första jobb som behörig lärare!

Som genom ett mirakel överlevde barnet ... ont i magen och iskall kyla i kroppen framkallar detta klipp! En förälders mardröm minst sagt.

Och det röstades ja. Precis på milimetern. Det var det exakta antalet röster som behövdes för ett köpande av fastigheten som röstade ja. Sicken tur kan man tycka, jag vill ju sälja min och köpa en fyra så barnen kan få varsitt rum, det börjar behövas. Speciellt när den ena har kompisar över som inte kan låta bli den andras pinaler... då skulle ett till rum sitta fint. Men först ska jag nog köpa loss den här lägenheten då! Men drömma är aldrig fel!