BARA YLLIS

Jag är ett tvättäkta yllebarn... om definitionen av yllebarn är detsamma som waldorfbarn alltså. Tolv år gick jag i waldorfskola, och lägg sen till två år på waldorflekis innan skolstart så är jag nog såpass kvalificerad ylleunge som man bara kan bli. I alla fall på pappret. Jag har aldrig kännt mig särskilt waldorf i övrigt... jag levde i min yllevärld i skolan som jag de sista åren var dödligt trött på... så trött att jag knappt ens var där... Idag pratar jag vitt och brett om att jag aldrig skulle sätta barnen i waldorf, att det finns så enormt stora brister när waldorf sätts i praktiken... de åtta första åren är man totalt utlämnad till EN pedagog. Kul jul liksom om pedagogen man får visar sig vara ett rötägg, för jo... sånna finns det fler än ett av. Jag har haft turen att ha bra lärare, men ändå lyckades de inte hjälpa mig med de svårigheter jag hade i skolan av den enkla anledningen att de aldrig tog reda på varför jag inte skrev mina häften i tid (de ggr jag ens lämnade in dem). Inte förrän jag började på högskolan kom jag själv på varför jag under min tidigare skolgång alltid kom efter, och varför jag under alla år byggt upp en tro att jag var snäppet dummare än de flesta andra, och att självförtroendet för min egen hjärna alltid legat långt under där det faktiskt borde vara. 
 
Jag kan helt enkelt inte skriva för hand utan att få en enorm kramp och pisspotteont i handen min... i waldorf skriver man liksom sina egna böcker... mycket skriva blev det och jag fick panik över dessa häften och sköt upp skrivandet så länge jag bara kunde... oftast lite till... och självklart hamnade jag efter och självklart trodde jag att det var pga att jag inte var tillräckligt smart...

Hmmm... så mycket det blev, hade egentligen bara tänkt skriva om gårdagens upplevelse då jag var på studiebesök i kristofferskolan, en waldorfskola norr om stan...

Jag har aldrig sett, tänkt och reflekterat över waldorfskolan från ett annat perspektiv än som elev... en smått negativ sådan... Därför var det både skoj och skrämmande att upptäcka hur mycket jag trots allt håller med om... som bokbindarläraren vi träffade som pratade om att hela barnet går i skolan... inte bara huvudet... han talade varmt om vikten av att få med hela kroppen i det man gör... om rummets betydelse för pedagogiken... en människa lär bäst ju fler sinnen hon använder vid inlärandet/utforskandet... hela pedagogiken är uppbygd runt ämnesintegrering, de estetiska ämnena tas in i alla mer teoretiska ämnen så mycket det bara går... jag kommer själv ihåg hur vi fick göra våra egna kartor över olika världsdelar i papir maché för att få den rätta känslan  i huvud och kropp över hur det faktiskt ser ut i världen och naturen...

Precis dessa tankar matades vi fulla av under min bild/träslöjd inriktning jag läste på LHS... och jag kan inte annat än hålla med... jag har ju själv alltid varit en sån person som måste göra för att förstå...  frågan är om jag är sådan just för att jag alltid haft det på det viset i skolan som barn eller för att jag helt enkelt är född som en görandes människa? Eller kanske är det lite av varje?

Jag gick i alla fall ifrån studiebesöket full av nya insikter och det var roligt och intressant att få en mer objektiv syn på waldorfskolan än som en elev mitt uppe i den... Sen finns det visserligen en hel massa saker med waldorfpedagogiken som jag inte är helt på samma sida som fortfarande men säg den pedagogik som bara har positiva sidor! Ja, det skulle vara reggio emilia isåfall... ja det skulle det banne mig... (och hur lika waldorfpedagogiken är inte deras tankar angående skapande och inlärning ;))

Så banne mig... jag tror minsann att det bor ett litet ylle inom oss alla... bomchickabomchicka bom bom bom!!!